Alarm Stockholm

Sedan slutet av 1980-talet har en omfattande social omvandling av staden skett. En omvandling som vuxit fram ur politikernas visioner om en ny slags huvudstad. Storslagenhet och samarbete med det privata näringslivet blev under mitten av 80-talet den nya tidens melodi. Borta var folkhemmet, och i och med det måste det till en ny vision för makthavarna; en stad som utvecklas helt och hållet på marknadens villkor. Ett tidigt exempel är byggandet av Globen, som smälldes upp på rekordtid, till höga kostnader och helt på näringslivets villkor, för att kunna stå klar till ishockey-VM 1989.

Ett annat exempel är Södermalm, som genomgått en extrem omvandling från att alldeles nyligen ha varit en arbetarklasstadsdel med stark vänster- och alternativprägel, till att nu i hisnande fart anpassas till behoven hos en köpstark medelklass som samtidigt vill erövra eller ge sken av en gnutta kulturell identitet och integritet. Den ännu starka bilden av Södermalm som en stadsdel för alternativ kultur ger denna identitet, samtidigt som de nya aktörerna omvandlar denna kultur genom att anpassa den helt till marknadens spelregler. Kvar är knappt ett skal av det som förut var ett levande, sprakande och vildvuxet alternativ till den själsdödande monokultur som etablissemanget i allmänhet erbjuder.

Finns det någon form av alternativ approach så är den riktad till dem som har pengar, i form av lyx- och livsstilsbutiker, barer och restauranger, som bara blir fler och fler, samtidigt som de alternativa brackorna försöker lansera det hela som ett pseudosvar på kultur- och bohemkvarteren i olika världsstäder som New York, London och Paris, med koncept som “Sofo” och “Street”.

Samtidigt motarbetas och förstörs alla initiativ till ett kulturliv för alla som inte vill delta i den aggressiva livsstilskarusellen, och möjligheterna till riktiga alternativ decimeras mer och mer. Ett exempel på detta är de otaliga försök som initierats för att stänga igen Kvartersbion i Hornstulls strand, där alla, oavsett storlek på plånboken eller livssituation är välkomna, för att ersätta den med ännu ett snobbkafé, sushiställe, eller någon kulturinrättning för den nya, lyckade södermalmsbon.

Vi kan också se den effekt som marknadsanpassningen i både Stockholm och resten av Sverige har orsakat, med färre möteslokaler, dyrare hyror, ökade privatiseringar och marknadsanpassningar av olika institutioner och infrastrukturer, en stark egoistisk-individualistisk trend (där individualismen bara är ekonomisk), som resulterat i fler utslagna samt ett växande förakt mot dem och andra avvikare, och sist men inte minst en fortsatt avsaknad av en levande förortskultur som gör att förortsbor ändå är beroende av stadskärnan, trots att det är de finansiellt starka som dikterar villkoren för innerstaden. Inte ens kaninerna, som finns i stadens parker, får vara ifred i det nya Stockholm. Det diskuteras på fullt allvar att man ska utrota dem.

Under hela 80-talet var anarkist- och husockupations-rörelsen aktiv i kampen om staden. Tyvärr försvann dessa protester efter att polisen utövat hård repression mot husockupantrörelsen, varefter den utomparlamentariska vänstern, i samband med att en ny generation aktivister strömmade till, började sätta fokus på andra viktiga frågor som feminism, antirasism och antifascism. Undantag var dock motståndet mot Dennispaketet och det stadsmiljöförstörande motorvägsbyggandet, som var aktivt under mitten av 90-talet, och under slutet av 90-talet drog Gatans Parlament igång ett antal Reclaim-fester, där en del energi lades på att få till en debatt om vem staden tillhör. I övrigt har det förutom vissa nischade initiativ, som exempelvis Planka.nu, varit ganska tyst.

Men stadsfrågor är viktiga, och de är i allra högsta grad politiska. Hur vår stad ser ut och hur den borde se ut är frågor som reser många följdfrågor: Är det meningen att vi bara ska vara konsumenter som ska vara tacksamma för det som tilldelas oss, eller vill vi mer än så? Vad gör att människor, och inte bara marknadsaktörerna, mår bra i en stad?

· Vi är några aktivister som har startat en aktionsgrupp som heter ALARM STHLM. Detta för att Stockholms utveckling mot en superkapitalistisk spelplan är alarmerande. Vår avsikt är att med olika medel medverka till att stoppa denna förödande omvandling av stadsmiljön och samtidigt kämpa för att få en stadsbild som är mer levande, radikal och gräsrotsbaserad än den någonsin har varit i Stockholm.

Här följer några faktorer som vi vill ändra på:

1. GENTRIFIERINGEN AV INNERSTADEN

Med gentrifiering (av engelska gentry, ungefär “herrskapsklass”) menas den process som leder till att ett stadsområde blir socialt och ekonomiskt förändrat till de rikas fördel, genom bland annat dyra nybyggen och inflyttning av nya invånare med högre inkomster än vad de tidigare invånarna hade. Följande mönster är typiskt för en gentrifieringsprocess:

På grund av billiga hyror blir en stadsdel med sämre ekonomiska förutsättningar attraktiv för så kallade pionjärer, som består av studenter, konstnärer, subkulturer etc. Trots att dessa grupperingar är nödvändiga för en levande stad blir de ändå orsaken till det första steget av en social och ekonomisk uppvärdering av stadsdelen, vilket även sätter igång en segregationsprocess. Efter ett tag kommer studenterna in i arbetslivet och en del tjänar betydligt mer än dem som sedan länge har varit bofasta i stadsdelen. Vissa konstnärer etablerar sig och drar in ännu mer kapital i stadsdelen.

Investerare ser plötsligt möjligheter att utnyttja situationen; de första husen lyxrenoveras, en del kommersiella inneklubbar och barer som är anpassade till en ny och köpstarkare kulturpublik öppnas och hyrorna stiger, vilket blir en av orsakerna till att de som sedan länge har varit bofasta i stadsdelen drivs bort. Nyinflyttade studenter och ickeetablerade konstnärer får också svårt att bo kvar i stadsdelen, och flyttar även de. Ett nytt och välbärgat klientel bosätter sig, varpå deras kulturella och sociala standard drivs igenom i stadsdelen.

Ofta används förskönande eller vilseledande omskrivningar för att beskriva denna process; det talas i medier som exempelvis DN På stan eller Nöjesguiden om “en stadsdel i förvandling” eller “en plats där det händer mycket just nu”. Vad det egentligen handlar om är ett förborgerligande, en socioekonomisk rensning.

2. BOSTADSSEGREGATIONEN

Om det är några som bestämmer över den stadsdel de bor i så är det de rika. På Östermalm pyntas trapphusen med röda mattor; där, runt Stureplan, finns det otaliga barer som får ha öppet till fem på morgonen, där finns det till och med en personlig arkitektur, i form av exempelvis träd som växer mitt i gatan (!), där bromsar man in med sin cityjeep när man ska köpa mat från något gatukök med fantasifullare utbud och personligare stil än någon annanstans i stan, samtidigt som man står med kavaj och uppknäppt skjorta - trots att det är januari - och snackar lite avslappnat med andra köande kunder, lämnar bildörren öppen och låter nån kass calypsomusik eka över gatan. Man visar att man äger sina gator. Man äger sin stadsdel.

Ställ mot detta de flesta förorter, så framträder klyftan skrämmande stor. I Skärholmen fick inte ens de boende i ett betongområde måla om sina hus i gladare färger, eftersom Skönhetsrådet ansåg att det skulle förstöra den genuina miljonprogramsgrå arkitekturen. Det är uppenbarligen överklassen som dikterar vilken stad vi ska leva i. Vill vi ha det så?

3. ALLMÄNNINGAR

Med allmänningar menas platser och företeelser som är tillgängliga för alla att ta del av, utan att det krävs en individuell motprestation. Det skulle kunna vara gator, torg, parker, kollektivtrafik, vård, skola och annan infrastruktur. Tyvärr har det blivit allt vanligare att ekonomiska intressen har börjat ta kontrollen över det som egentligen tillhör och från början har byggts upp och investerats i av allmänheten. Exempelvis har näringslivet tagit över såväl torg och gångpassager som andra öppna mötesplatser för att ofta bygga in dem, överglasa dem och kalla dem förortscentra eller gallerior, vilket i sin tur gör att kapitalet bestämmer vem som får vistas och höras därinne. Följden blir att för affärsmännen oönskade gatumusikanter, demonstranter och andra så kallade störande element blir avvisade, och på så vis får svårare att utföra sina verksamheter, vilket i praktiken gör det svårare för invånarna att kommunicera med varandra. Relationen mellan människor som inte känner varandra blir därmed i allt högre grad på kapitalets villkor.

4. VEMS ÄR STADEN?

Vad gör en stad välkomnande och sund? Är det ett nybyggt operahus? Megaarenor som Globen? Sturegallerian?

När politikerna skissar upp hur Stockholm ska se ut är det uppenbart att det bara är för vissas skull det planeras, särskilt för dem med pengar.

Lugnets industriområde - präglat av små och stora skjul, byggda av rostig korrugerad plåt i skiftande färger, som gav hem åt ett brokigt klientel av individer med allt från små skrothandlare och försäljare av udda varor som var svåra att hitta på andra ställen till folk som av olika anledningar kände sig utanför i det vanliga samhället och där kunde finna en fristad - revs för att ge utrymme åt sista utkanten av Hammarby Sjöstad som, med sin rena och trista stadsmiljö där ingenting lämnas åt slumpen till stor del kännetecknar hur Stockholms makthavare är besatta av att ha staden.

I nuläget planerar politikerna att riva både Norra Stationsområdet och Värtahamnen/Frihamnen, för att i Norra Stationsområdet göra ännu ett likriktat bostadsområde och i Värtahamnen/Frihamnen bygga detsamma fast med finanskvarter och lyxyachthamnar därtill. Frihamnen med sina gamla magasin hade varit idealt som samlingsplats för oetablerade kulturarrangörer och konstnärer, men sådant maximerar inte profitintäkterna och lockar i det kortare loppet inte de rikare turisterna. Att Stockholm skulle bli en så mycket mer spännande stad att leva i verkar makthavarna skita i, de har ändå råd att själva ta flyget till städer som Berlin, Paris och San Francisco när de så önskar, om de överhuvudtaget har ett intresse av kultur.

Samtidigt som politikerna vill lyxsanera hela innerstaden vill de även rensa staden från element som visar på samhällets misslyckande; detta innefattar allt från socialt utslagna som tiggare, uteliggare och missbrukare till aktivister som öppet visar sitt missnöje mot nyliberalismen i samhället, och vanligt folk som väljer att dricka öl i en central park istället för att gå till någon av de dyra krogarna, för att där stå i en milslång kö och riskera bli förnedrad (och nekad inträde på grund av sin bristande sociala status).

När det gäller de socialt utslagna verkar staden hellre vilja bygga bort problemen än att faktiskt på allvar lägga resurser på att ge seriös hjälp eller få till ett samhälle där de sociala orsakerna till missbruk och hemlöshet försvinner. Så länge missbrukarna inte visar sig på Sergels torg utan gömmer sig i en asbestbetonglägenhet i en förort så kan samhället skita i dem.

5. VAD FÖR SLAGS STAD VILL VI HA?

Vilka visioner har då vår grupp (för Stockholm i synnerhet men i förlängningen även för storstädernas utveckling runtom i hela västvärlden)?

Att vi - liksom fler och fler grupper, medier och partier - vill ha en ekologiskt hållbar stad är för oss en självklarhet. Frågan är hur vi ska komma dit. Vi anser bland annat att det måste satsas betydligt mer på kollektivtrafiken. Samtidigt som kollektivtrafiken borde utvecklas i en omfattande skala, vore det fördelaktigt med en radikal höjning av bensinskatten. Självklart anser vi även att trängselskatterna ska bekosta kollektivtrafiken och inte byggandet av nya bilvägar.

Det går inte att bortse från attraktionen av att bo i en central del av staden. Det är något som inte bara borde vara förunnat de som har en bra ekonomi. Lösningen på detta anser vi i första hand inte ligger i att täta i och runt citykärnan, särskilt när det sker på bekostnad av att man river gamla hamnområden och verkstäder, utan snarare i att bygga fler “innerstäder” och stadskärnor i storstadsområdet. Många av förorterna, särskilt miljonprogramsområdena, är idag belägna som små öar mitt i naturen. Självklart är grönområden viktiga även i en storstad, men vi anser att det går att bygga in det även om förorterna skulle sitta ihop mer med varandra, liksom det existerar i innerstan i form av parker som Tantolunden, Långholmen och Humlegården.

Något vi är trötta på är bristen på variation i stan. Förorterna präglas av samma trista centrum, betongbaracker och serviceinrättningar. I innerstan är husen i princip ständigt nyrenoverade, så att det nästan känns som om ingen bor där. Överlag finns nästan inget klotter, inga väggmålningar eller någon egentlig mängd och variation på gatukonst överhuvudtaget. Inte heller annat som bär spår av vanliga människor. Dock finns det ett överflöd av aggressiv marknadsföring i form av kommersiell reklam (i princip på alla offentliga ytor), mobilabonnemangs-försäljare vid tunnelbanespärrarna m.m. Yttrandefriheten är begränsad till dem som har råd att betala för den. Vi vill ha en stad med variationer, med ytor - som gamla rivningstomter - där saker kan lämnas åt slumpen. Vi vill ha en stad som uppmuntrar istället för motarbetar ickeetablerade konst och kulturyttringar, där föreningar och grupper lättare kan erhålla lokaler och platser som de kan förvalta och verka i. Vi ser detta som en rättighet, eftersom vi alla också får offra oss med såväl godvilliga som påtvingade skyldigheter i detta samhälle, i form av militärtjänst, skattebetalning, löneslaveri m.m.

Likaså ser vi det som en rättighet att de boende ska få utforma den omgivning som de bor i. Vi är alla indoktrinerade med hur en stad ska se ut, när vi egentligen skulle kunna få staden att blomma. Vi skulle exempelvis kunna måla våra miljonprogramshus med regnbågens alla färger, göra spontana och djärva planteringar i gräsplättarna runt betongområdena, bygga äventyrslekplatser och kojor och smycka parkerna med riktiga konstverk istället för den mestadels utslätade skit de idag kallar offentlig konst.

Vi anser för den delen att vi som bor i fastigheterna i förlängningen ska ha självbestämmanderätt över dem inom i princip alla områden. Vi tror på självförvaltning istället för toppstyre.

Detta och mycket mer vill vi kämpa för, med vetskapen om att det är ett stort berg att bestiga. Trots den uppenbara uppförsbacke vi har framför oss, så känner vi ändå att det är värt besväret att bestiga det, då en missbelåten tillvaro utan kamp i långa loppet blir lika intressant som att glo på Bingolotto i repris. Om vi kämpar finns det ändå en chans till förändring, till ett samhälle byggt på solidaritet, kreativitet och ekologisk hållbarhet. Vi har inget att förlora förutom vår hopplöshet, men en helt ny stad att vinna.

Alarm Stockholm är en nybildad aktionsgrupp som bekänner sig till den autonoma rörelsen. Vi vill med diskussioner, aktioner och informationsspridning konfrontera marknadsbyråkraternas storstadspolitik och i förlängningen medverka till att avskaffa kapitalismen.

Vi avser även att kämpa för en stad som alla ska få vara med och forma och där man ska kunna leva på sina egna villkor utan att ha behövt köpa sig den möjligheten.

Alarm Stockholm ska inte ses som en ersättning, utan ett komplement till andra viktiga stadskampsgrupper såsom Alternativ Stad, Planka.nu m.m. Vi anser att både erfarna som nya aktivister med olika bakgrund har något att bidra med. Vill du haka på? Maila till alarmstockholm@gmail.com.

/Alarm Stockholm

• Lämna en kommentar...